Saga Sellin;
du är så fin!
– Så fin, som en liten...
Pralin?
din ljusa page och blanka scarf
och så skimret;
skimret från dina kindben
lysten; ja, det där riktigt 
varma, 
mjuka lena ljuset som tindrar;
det tindrar ovanför dina kinder
och du frågar om du är dig lik
– Någon annan än dej? 
(Nej, GUD nej!)
ville jag skriva
– Ja, till och med skrika!
men jag svarade och skrev
– Eller, ja, visst ja...
(och så glömskan)
– förvirringen –
för; likt hysterin 
tog ju poesin
sin lilla beskärda del
av mig
men det är ju tack vare dig
som jag här står hel
hel och aldrig fel!
nej, 
för du ser ju på mig 
aldrig ned,
du vackra saga 
och som jag älskar dig
för det
ꨄ
du strålar;
så som solen
strålar från mitt bröst
– Ja, det där italienska smyckat i guld!
hela vägen från Barcelona
och er tryckande hetta
till söderort och allt det gråa
här; bakom dessa regnkyssta rutor
träffas jag av din värme
och när du denna kväll
närvarar och uppenbaras
i form av denna – om än så trötta,
svaga lilla ljuskälla
från nattlampan i sovrummets kant
– Ja, då kan jag inte låta bli att minnas!
frysen och allt;
hur du målade min näsa i guld
där du bredvid gick 
tippandes längs rännstenen
din blick där du synade mig 
och den näsa;
jag så länge
ansträngt mig så 
för att skyla
hur du där och då
på någon av söders alla bakgator
med blott din blick
lös upp min himmel
då
så grå, så grå