studerar hans axlar 
när han lämnar rummet
han ringer mig 
vi pratar om stunden
det rådande 
vi inte vågar vidröra
jag tror vi sagt allt
telefonsamtalets tid tickar
och vi är tysta 
som så många gånger förr
när himlen öppnar sig
och mitt inre stormar
plockar jag upp penna och papper
jag börjar skriva
men slutar lika snabbt 
trots meningarna som kommer till mig
törs jag inte längre släppa fram orden
inser att vi börjat närma oss slutet
på det vi skulle kunna kalla vår berättelse
som två stöpande ljus 
sveps vi i cirklar i sagan om oss
tills samtalet mynnar ut 
i ett för alltid vi 
Jag älskar dig Lars