vi citerar Proust
skriver kärleksrader
och håller hand
vi blickar ut mot en horisont
fartyget som glimmar
så glittrande och alldeles stilla
här har hav och himmel 
smält samman
suddat ut sömmen
och bildat ett blått
vågorna 
de rör upp och rör runt
sköljer upp kokosnötter
längs en strandremsa så lång
han beställer en till drink
ett med rosa paraply
han smuttar och säger
känslor är förrädiska
men tiden läker alla sår
vi borde vara lyckliga
men står gör vi här
vilsna vid vårt vägskäl
varsin sida Globen
i en värld utan kulör
fängslade av det förflutna
och jag plågar mig själv
namn efter namn 
de tycks aldrig ta slut 
deras inristade initialer 
för mig närmre 
och längre ifrån
denna återvändsgränd 
utan återvändo
det är havssötman
saltet och sanden
stoftet under palmerna
från en förödelse
så förgörande
det som mörklade oss
spräckte vår lilla bubbla
hur vi återigen synar samtiden
konstaterar kärlekens undergång
 och hur det nutida förhållandets förfall
aldrig varit så nära