dränkt i sol och sorg
på bänk av cement
blickar jag upp mot ett slott
ett ansikte i bitar
två förtvivlade ögon
de ber mig komma hem
en stilla vädjan
från en balkong så trång
här har himlen sänkt sig
och jag sträcker mig över räcket
efter det spräckliga täcke
där jag snuddar vid molnets mjuka
sockret och det sjuka

꩜